Ögonkontaktseffekten

Ögonkontaktseffekten (eng. the eye contact effect), som faktiskt handlar om flera effekter, heter så för att det uppstår en rad effekter när vi möter varandras blickar under några sekunder eller längre. I detta inlägg presenteras några av dessa effekter.

Det sägs ibland att ögonen är ett fönster in i en människas själ. Vissa tror att något kommer ut ur våra ögon och träffar den man tittar på. Därför har det länge funnits en mystik kring våra ögon. I en del kulturer pratar man till och med om det onda ögat som att något med sin blick har visat sitt ogillande eller ännu värre förbannat någon. Detta inlägg har en mer avskalad och neutral vinkling. Vad vi kan göra med våra ögon, förutom att se, är inte så mystiskt men ändå fascinerande.

Den sociala hjärnan

När vi möter en annan människas blick aktiveras omgående ett flertal regioner i vår hjärna. De flesta av dessa regioner utgör det nätverk som vanligtvis kallas den sociala hjärnan. Merparten av dessa regioner finns i främre delen av hjärnan, bakom pannan, bakom främre delen av tinningen och, faktiskt, bakom ögonen. Detta indikerar ögonkontaktens sociala natur och att vi har behov av att hålla koll på andras ögon.

De delar på bilden som är namngivna på vänster sida utgör huvudparten av det nätverk som benämns Den sociala hjärnan.

Den sociala hjärnan är hos människor större både faktiskt och proportionerligt i förhållande till andra sociala arter. Det kan tolkas som att vi människor är den mest sociala arten.

Blickriktning

Redan som mycket små lär vi oss att det är värdefullt att hålla koll på andras blickriktning. Det kan t.ex. innebära att det någon annan tittar på kan vara viktigt för den personen och därmed kan det vara potentiellt viktigt för mig. Det den andra tittar på kan vara särskilt intressant eller så kan det vara ett möjligt hot. I båda dessa fall vill jag gärna veta så jag vägleds av blickriktningen att titta åt samma håll.

Vi människor har mycket ögonvita vilket gör det möjligt att hålla koll på andras blickriktning. Schimpanser, för att ta ett exempel, har ganska mörka färger runt iris vilket gör det svårare att följa blickriktningen. Schimpanser vägleds därför av huduvdriktningen när de ska orientera sig med hjälp av andra.

När vi konverserar och vi byter talare, något som kallas turreglering, möter vi alltid varandras blick för att stämma av att den som pratar är beredd att lämna över turen att prata och att den som har lyssnat är redo att ta över. För att undvika missuppfattningar tittar vi ganska lite på varandras ögon medan vi pratar och lyssnar. Vi tittar på den andras ögon då och då men bara för korta stunder. När båda tittar på varandras ögon lite längre är det ett tecken på en övergång.

Blyghet, oro och skam

De flesta människor är vana att möta någon annans blick och kan göra det utan att bli besvärade eller generade. Det finns dock de som tycker det är jobbigt att möta andras blick, särskilt över flera sekunder. Dessa individer betraktas ofta som blyga. I vissa fall upplever vi människor som undviker ögonkontakt som att de döljer något, som att de är oärliga.

Det är känt från forskningsstudier att personer med autism och personer med schizofreni har svårt att möta andras blickar annat än mycket korta stunder. Om de då inte betraktas som blyga upplevs de istället som socialt osmidiga.

Människor med social fobi undviker ofta ögonkontakt. Det behöver inte bero på blyghet, även om det är troligt, utan kan främst bero på att man vet att ögonkontakt är en invit till att starta ett samtal. Detta vill personer med social fobi undvika eftersom det är en av de saker de kan ogilla mest. De undviker alltså talad interaktion. I deras fall kan det fungera mycket bättre att skriva eftersom det sker mer på deras egna villkor och den takt som passar dem.

Ganska många som möter andras blick kan uppleva att den andra ser in i ens själ och kan läsa ens tankar. Jag har haft flera studenter, som då ofta kommer från andra kulturer, som påtalar detta. De är oroliga att den andra ska inse att de inte kan saker eller tänker på något annat medan de lyssnar. Även om vi inte kan läsa andras tankar kan vi gissa rätt så bra och för att gissa vad som händer i den andras mentala värld observerar vi ögonen och ögonrörelserna.

Att bli observerad, d.v.s. att se att den andra tittar på mig och mina ögon, kan kännas olustigt. Man kan bli orolig att den andra ska se något som man helst vill dölja. En del har en ganska intensiv blick vilket kan späda på olustkänslan och oron.

I skolmiljöer är det vanligt förekommande världen över att en lärare spänner blicken i en elev. Eleven försöker oftast undvika att möta lärarens stränga blick. Att lärare gör så här beror på att de tror att blicken har en effekt. Läraren visar med sin stränga blick att hen är missnöjd eller att det är en form av tillsägelse. Forskare som har studerat effekterna att den stränga blicken har märkt att den egentligen inte har någon effekt.

Effekten med att spänna blicken i någon är tänkt att leda till att mottagaren skäms. Om man har gjort något dumt och får den stränga blicken ska man inse att man borde skämmas. Detta tror man också ska fungera på hundar men det är oklart om det har någon effekt där heller. Hundar ser skamsna ut men det är inte säkert att de känner sig skamsna.

Ett tips är därför att sluta spänna blicken i andra. Det får inte, eller sällan, önskad effekt.

Känslor av tillit, vänskap och kärlek

I en större studie som utfördes runt 1988/1989 och publicerades i en forskningsartikel 1989 ville forskarna undersöka om en ihållande blick ledde till några känslor. För att få de bästa svaren valde man att låta främlingar möta varandras blickar. Som kontrollgrupper hade de också främlingar som tittade på varandras händer och främlingar som räknade hur många gånger den andra blinkade.

Testgruppen och kontrollgrupperna ombads titta på varandra i två minuter. Det är en ganska lång tid att titta rakt in i en annan människas ögon. För kontrollgrupperna uppstod inga särskilda känslor. För deltagarna i testgruppen väcktes en rad positiva känslor.

Efter att ha tittat in i en främlings ögon kände deltagarna, och detta var oberoende av kön, att man gillade den andra mer efter testet än innan. Man kände värme och glädje gentemot den andra. Vissa menade att de kände kärlek. Några började gråta men det var främst tårar av glädje eller andra positiva känslor.

En ganska vanlig reaktion är att le eller skratta efter en stund. Kanske är det en reaktion på grund av en ovana att stirra andra i ögonen eller så är det genuin glädje som väller fram. Att det är en reaktion på ovana tar sig ofta uttryck i att vi ler även när vi känner oss lite obekväma för att neutralisera sitautionen.

Den första kontakten

När vi föds tilldetta liv händer det nästan alltid att vi hamnar på ett avstånd i förhållande till en förälder så att vi kan möta varandras blickar. Spädbarns skärpa är som bäst på ca 30 cm avstånd vilket underlättar möjligheterna att se den andras ansikte med skärpa. Barn och vuxen tittar då ihållande in i varandras ögon vilket gör att man skapar ett starkt band, av kärlek, som lägger grunden för den viktiga relationen mellan barn och förälder.

Man kan känna att man hör ihop, att man skapar en fundamental tillit och att man skapar varma känslor. Det är detta band som utgör den speciella relation man har mellan barn och förälder. På motsvarande grund är det avsaknaden av detta starka band som får barnet att känna ensamhet när föräldern är frånvarande.

Kärlekspar ser varandra i ögonen mer än andra former av vuxenrelationer. Detta skapar också ett starkt band av varma känslor och kärlek. Även här kan man känna en saknad när den andra är frånvarande. Man vill vara med varandra så mycket som möjligt och passar då på när man är i varandras närhet att titta in i varandras ögon.

Det är troligt att det frigörs signalämnen vid ihållande ögonkontakt som motsvarar beröring. Det handlar främst om oxytocin men även endorfiner. Man kan därför likställa ihållande ögonkontakt med beröring. I alla fall när det handlar om hur våra kroppar och hjärnor reagerar.

Eftersom det finns en hel del forskning som visar på vikten av ögonkontakt vid skapandet av positiva relationer har en del fredliga aktivister tagit initiativ till att främlingar ska få träffa varandra och möta varandras blickar. Det skedde första gången 2015 i Berlin där hundratals människor möttes och tittade varandra i ögonen i 60 sekunder. Många började le och/eller gråta och kände efteråt att de hade fått en ny vän. Kanske en vän för livet.

När ska man inte möta den andras blick?

Det är inte enbart positivt med ihållande ögonkontakt. I en studie som genomfördes i dunkel belysning ombads deltagarna att se varandra i ögonen i tio minuter. Effekten blev att de började hallucinera. De såg saker i rummet som inte fanns. Upplevelsen blev med andra ord obehaglig.

Att titta någon i ögonen som inte vill titta tillbaka kan leda till obehag för båda. Ihållande ögonkontakt måste ske som en ömsesidig överenskommelse där det är på frivillig grund för båda parter. Man kan med andra ord inte tvinga sig på någon med ihållande ögonkontakt för att den andra ska börja tycke om en. Det kan ge helt motsatt effekt.

Starka sociala band och fredlig aktivism

Ögonkontaktseffekten är i grunden en positiv effekt för att skapa goda sociala band. Vi grundar relationen mellan barn och föräldrar i ett mycket tidigt skede av livet. Samma effekt leder till starka band mellan älskanden. Att möta en främlings blick är lite som när det nyfödda barnet möter sin förälders blick för första gången. Det är så de lär känna varandra. Därför kan man säga att det är begripligt att två okända kan börja känna så starkt för varandra efter 60 sekunders ihållande ögonkontakt. Det finns alltså anledning att tro att dessa gigantiska sociala experiment som sker världen över, med start i Berliln och som har spridit sig till andra städer, har en verklig och positiv effekt.

De som arrangerar event där främlingar kan se varandra i ögonen i en minut gör det med syfte att skapa närhet, värme och vänskap i vårt numera distanserade samhälle. Vi ägnar väldigt mycket tid åt skärmarbete men väldigt lite tid att mötas ansikte mot ansikte. Även om dessa event har fått global spridning och hundratusentals har deltagit är det relativt få i förhållande till hur många det är som saknar fysisk närhet.

En intressant sluteffekt efter att två främlingar har stirrat varandra i ögonen i 60 sekunder är att nästan alla berör varandra efteråt. De ger varandra en klapp på armen eller över kinden. I de flesta fall slutar mötet med en kram, en innerlig omfamning. När detta sker anser arrangörerna att deras aktivitet, eller fredliga aktivism, har uppnått sitt syfte. Vi möts i omfamning och värme.

Ögonkontaktseffekten fungerar och den kan användas för att göra gott. Vi kan alla välja att skapa goda relationer och fördjupa några av dem vi redan har. Kram!

19 okt 2019