Visst ska man curla sina barn!

Av: MJ

Jag råkade nyligen överhöra ett samtal där en förälder med självklarhet i rösten sa: "visst ska man curla sina barn!". Det ligger redan i själva begreppen curla och curlingförälder att det är något som samhället ställer sig frågande till. Om man börjar med varför det heter curlingförälder så är den enkla förklaringen att det handlar om föräldrar som sopar banan för sina barn likt en curlingspelares sopande för att curlingstenen ska hamna rätt. Liknelsen haltar dock en aning då en curlingspelar har en god bild av var målet för stenen är medan föräldrar kan göra en rad missbedömningar kring vart deras barn är på väg i livet. I det senare fallet kan föräldern vilja väl men det blir ändå fel i slutänden.

Mitt upplägg går ut på att hitta argument för och emot att curla sina barn. Jag börjar med en rad känslomässiga argument följt av ett antropologiskt argument. Därefter tittar jag på utvecklingspsykologiska argument och framgångsargument.

Känsloargumenten

Föräldrar kan i ett tidigt skede av livet uppleva att deras barn är sköra och därför behöver barnet/barnen särskilt stöd för att klara utmaningarna i livet. Denna upplevelse kan vara förhållandevis korrekt eller en subjektiv bedömning som utgår ifrån förälderns bagage och erfarenheter i livet. I det senare fallet tror föräldern ofta att barnet är mer skört än det är. Det är naturligtvis möjligt att föräldrar tror att deras barn är starkare än de är också men det är ett argument mot curling. Själva känsloargumentet är att föräldrarna inte kan stå ut med att deras barn eventuellt far illa. Därför sopar de banan för sina barn.

Ett närbesläktat argument är att barnet lätt gråter vilket får föräldern att må dåligt eller känna skuld. Föräldern möter då barnets gråt med att göra sådant som får barnet att sluta. Om barnet gråter för att det är för varmt eller hungrigt är det väl helt självklart att barnet ska tas om hand men om barnet inte klarar av att flytta på en stol, och därför gråter, och får hjälp av sin förälder att göra det är det mer av ett curlande.

Ytterligare ett känsloargument är att föräldern vill att barnet ska lyckas i livet. Föräldern använder sina förmågor och sina kontakter för att barnet ska få rätt möjligheter i livet och förhoppningsvis komma långt.

Slutligen finns argumentet att man som förälder vill att ens barn ska känna sig omhuldad och trygg. Trygghet är en nyckelfaktor för alla barn men det betyder inte att barnet inte får lämna boet eller ställas inför utmaningar inom ramen för en trygg miljö. Följden av trygghetsargumentet, i en curlingförälders tappning, kan istället leda till att barnet känner sig överbeskyddat. Detta kan även övriga familjen och bekanta intyga.

Dessa argument kan vara väl så verkliga och centrala för föräldern men det finns motargument nedan.

Det antropologiska argumentet

Antropologi är vetenskapen som studerar det unikt mänskliga genom att finna likheter och skillnader mellan kulturer. När man tittar på traditionella kulturer så är det vanligt att de låter barnen vara barn de första sju åren och därefter börjar ge dem mer och mer ansvar. Argumentationen man kan få från denna vetenskap är vad som ligger i vår mänskliga natur. En första tanke är då att barn både blir skyddade och får klara sig själv i traditionella samhällen. Samtidigt tillämpas ofta en kollektiv uppfostran vilket innebär att andra än barnens föräldrar både kan hjälpa och säga ifrån. I dessa samhällen får barn gråta om de inte tycker om maten eller för att den är för kall, de får gråta om de hamnar i konflikt och de får gråta om de ramlar och slår sig. Det finns inget märkligt med detta. Dock ska man vara klar över att barnet får tröst när det är ledset, alltid finns det någon vuxen eller något äldre syskon som kan komma till undsättning.

Den som nu väljer att använda det antropologiska argumentet emot curlande har inte tagit alla faktorer med i beräkningen. Den kanske mest centrala är att många traditionella samhällen är relativt skyddade från omgivande faror medan dagens storstadssamhälle är fullt av synliga och osynliga faror. Vi lever alltså i en annan typ av samhälle och behöver ta hand om våra barn på ett delvis annat sätt. Därmed inte sagt att ett annat sätt är curling. Vi vuxna behöver visa våra barn hur de ska hantera de kända svårigheterna i livet.

Tillbaka till de traditionella samhällena, så finns det en sundhet i att låta barn vara barn en viss tid. Det betyder att ge dem så mycket stimulans, erfarenheter och trygghet vi kan erbjuda. När de börjar få ökat ansvar och ställs inför nya utmaningar behöver de själva kunna.

Det utvecklingspsykologiska argumentet

Vad är det då som bäst främjar ett barns utveckling? Är det att stöta på motstånd eller att slippa motstånd? En god uppfostran, skulle jag säga, utgår ifrån en god kännedom från förälderns sida att bedöma när ett motstånd är lagom och när det är för stort. Att klara av utmaningar på egen hand stärker barnets självbild vilket motiverar att de behöver ett visst motstånd. Att ofta ställas inför utmaningar som barnet inte kan lösa på egen hand är kanske lika illa som att inte ställas inför några utmaningar. Barnet kan slås ned av att det inte klarar utmaningarna just för att de är för svåra. Förälderns bedömning ska därför vara att låta barnet ställas inför utmaningar som det troligtvis kan klara och om det inte klarar det på egen hand kan det få lite hjälp.

Eftersom curlande föräldrar har varit på tapeten ett par decennier har det också hunnit genomföras en rad studier och publiceras resultat. I en studie av Julia Asbrand med kollegor pulicerad 2017 upptäckte de att det finns ett samband mellan social fobi och curlande föräldrar. En viktig fråga är nu om det rör sig om de där sköra barnen som föräldrarna gör allt för eller om det är för att föräldrarna gör för mycket för sina barn som de utvecklar en social fobi. Bedöm själv. När barn med social fobi skulle lösa en rad uppgifter som de rimligtvis skulle klara på egen hand var ändå föräldern där och försökte hjälpa till. De barn i studien som inte led av social fobi fick lösa uppgifterna på egen hand med föräldern i dess absoluta närhet. Utfallet lutar åt att föräldrarna gör saker åt barnen trots att de kan själva, vilket hör till curlingföräldrarnas beteende, som i sin tur kan vara orsaken till att barnen inte får bygga upp ett eget självförtroende med risk för social fobi i sin tur.

Det är välkänt att barn med social fobi eller talängslan inte är sämre rustade för att klara kognitiva uppgifter. Deras intelligens är som de flesta andras. Alltså klarar de standarduppgifter så länge de inte hamnar under social press. Samtidigt är det det senare de behöver träna på. De behöver lyckas i andras närvaro och få känna att de är kompetenta. Här är curlande föräldrar ett hinder.

Framgångsargumentet

Om man tittar på stora konstnärer och företagsledare så berättar de alla att de har stött på motstånd i livet. Blanda nu inte ihop detta med att de har haft en svår barndom för det är inte vanligare bland personer som blir internationellt uppmärksammade jämfört med människor i allmänhet. De har ändå en vana att hantera utmaningar vilket är lättare när man känner sig trygg, d.v.s. har fått en trygg uppväxt. Utmaningarna och motståndet har sannolikt varit till deras fördel då de har vant sig vid att inte ge upp. Att lyckas i livet innebär att ha en bra bild av målet, att motivera sig att nå målet och att hålla ut tills målet är nått. Man kan ifrågasätta om curlade barn har några ambitiösa mål, om de är motiverade nog att nå sina mål och framför allt om de har uthållighet att nå sina mål.

Motargumentet från många föräldrar är att de inte vill att deras barn ska bli internationellt erkända utan bara att de ska få ett bra liv. Detta ligger lite i kärnan av curlingföräldrars beteende. De är villiga att försaka sina egna behov tlll förmån för deras barns behov (så som de uppfattare dem). De vill ju bara att deras barn ska få ett bra liv. Inom framgångsforksning är ett bra och välmående liv ett mått på framgång och det finns inget som talar för att man kan må särskilt bra utan att känna sig kompetent. Faktum är att god hälsa ofta hänger ihop med att man har god ekonomi, ett brett socialt nätverk och att man är uthållig. Man får inte ett socialt nätverk om man lider av social fobi och man blir inte uthållig om man inte tränas på utmaningar. Detta är alltså argument emot curling.

Sammanfattning

Det mesta i argumentationen tyder på att det mer handlar om föräldrarnas föreställningar och behov än om barns behov när föräldrar curlar sina barn. Av det skälet finns det anledning att dra ned på curlandet. Barn behöver utmaningar och uthållighet för att bli välmående barn och få en god utveckling. Lägg energi på att skapa goda förutsättningar till detta istället för att lägga energi på att göra allt åt barnet. Det första är inte mer krävande. Bara känslomässigt mer svårmanövrerat. Den enda frågan en förälder behöver ställa sig är om det hen gör är för att föräldern själv ska må bättre eller för att barnet ska må bättre. Om svaret är att det görs för att barnet ska må bättre behöver man också fråga sig om det finns goda skäl att tro att barnet får det bättre. Tillåt dig som förälder att tvivla på dina egna uppfattningar tills du har goda grunder för det du gör.

Det går ofta att ångra sig och ändra sig men det är förmodligen för sent när ens barn är vuxet och lider av social fobi och har dåligt självförtroende. Då är man som förälder en del av problemet snarare än en del av lösningen. Barn som växer upp i vårt komplexa samhälle behöver inte mer curling utan mer vägledning. Utmaningarna tar inte hand om sig själva. Det är vi människor som behöver göra det och detta görs bäst genom träning. Det som bäst talar för att barn behöver curlas är att de inte behöver några större utmaningar innan de börjar skolan. Däremot behöver de små utmaningar så att de känner sig kompetenta när de lyckas. Med ökad ålder ökar också svårighetsgraden i utmaningarna.

Är det självklart att barn ska curlas eller finns det tillräckligt med motargument som curlingföräldrar lyssnar till?

 

23 sep 2018